Något du kanske har hört förut? För mig är det A och O. Många timmar har spenderats letandes efter en bra plats att ta bilder på och när man använt platsen en gång så vill man (läs jag) inte använda den igen. Trots att det händer. Bakgrunden och omgivningen skall framhäva utan att ta över och kan hjälpa men i värsta fall stjälpa en fotografering.

Inför det senaste numret av magasinet Fondbranschen har problemet med att hitta en bra plats att fotografera på varit helt obefintlig.

Först ut har vi Mats Gunnå från Erik Penser Bankaktiebolag. Inför min fotografering med Mats var platsen inget att orda om; fotograferingen skulle ske på deras kontor. Och i sådana fall brukar jag kunna ta min lista med krav och slänga dem i papperskorgen, kallsvettas och göra så gott jag kan med det lilla jag har, vilket förvisso är en konst i sig men helst något jag bara vill göra i nödfall. Hur som helst var det knappast ett problem i detta fall. Snarare tvärt om. För alla som satt sin fot inne på Erik Penser Bankaktiebolags lokaler vet att problemet inte kommer att vara en brist på valmöjligheter.

Mats Gunnå

En tempofylld Mats Gunnå kom och mötte mig i receptionen och tog mig på en rundtur i företagets alla tematiska mötesrum. Där fanns ett rum för varje sak som Erik Penser (himself) samlar på och listan kan göras lång; Leksaker, filmaffischer, tidningsframsidor och så vidare. Vi valde att ta bilderna på Mats i sedelrummet och jag kommer inte över tanken på alla andra möjligheter vi hade. Jag skulle ha behövt en vecka där för att utnyttja alla andra rum.

Bläddrar vi vidare i magasinet kommer vi till ett säkert kort; rundabordssamtalet. Kanske inte en Location full av flärd men det i sig presenterar en utmaning; att skapa variation i repetition. Vi befann oss som vanligt på trygga Scandic Anglais sammanträdesrum "Björk."

  Sara Hanvik

Det blir ju lätt så att man följer sina egna fotspår in i ett hörn. Knepigt är bara förnamnet. Jag kan ju kanske inte leva ut mina vildaste kreativa fantasier när jag samtidigt inte får störa samtalet de håller för mycket. Och jag vill inte gå för långt ifrån det tidigare att det blir oigenkänningsbart. Det enda jag vet är att det kommer att kännas annorlunda och spännande att dokumentera ett rundabordssamtal någon annanstans.

  Erik Rotander och Geir Espeskog

Sist men absolut, definitivt inte minst är mitt äventyr i Danmark. Det var en kall och solig dag som jag och Niklas Tell tog en promenad till Carnegies kontor i Köpenhamn och "Location" är ju bara förnamnet.

Jag själv har en ganska avskalad arbetsyta. En dator i aluminium, en kaffekopp och en iPad är det som finns på mitt skrivbord för det mesta och jag trivs bäst så. Så lite som möjligt. Och minimalism, kreativitet, precision och en mycket god smak råder hos Carneige i Köpenhamn. Det märks redan på bottenplan där det inte finns mer än en ursnygg "soffa", en tavla på väggen och två hissdörrar.

Uppe på fjärde våningen möts man av mer, eller ska jag säga mindre av samma; allt som inte nödvändigtvis måste vara där är bortplockat och kvar finns mer av konsten likt den på bottenplan som står med ena foten i typografin och andra foten i graffitin. Och en lampknapp. Riktigt, riktigt snyggt utfört. Som du kanske anade så trivs jag väldigt bra på mitt eget kontor, missförstå mig inte men när jag blir stor vill jag ha ett kontor som Carnegies.

Vi leddes in i ett sammanträdesrum med en grym panorama utsikt över havet, fler snygga soffor, några böcker i en bokhylla och inte så mycket mer. Efter ett tag kom Bo Knudsen och hälsade oss varmt välkomna och tack vare de enorma fönstren i rummet valde jag att fota honom helt utan blixt och lät det naturliga ljuset sköta jobbet.

  Bo Knudsen

Innan jag lämnar er för den här gången tänkte jag tipsa om två saker; Först den tyske fotografen Matthias Heiderich som med en helt unik stil hittar motiv i det vardagliga och följer det minimalistiska temat föredömligt. Ni hittar hans foton på www.matthias-heiderich.de.

Sedan, när vi ändå är inne på kontor så kan jag rekommendera er att spana in Amerikanska BDi, framför allt deras vinklade skrivbord Sequel Peninsula, www.bdiusa.com.

Som ni märkt har ni fått ett rykande färskt nummer av Fondbranschen i brevlådan. Har ni inte det så är det hög tid att registrera sig i som medlem i fb network så att ni får nästa nummer hemskickat men även så att ni kan läsa våra tidigare nummer, inklusive nummer 5 2011 här på hemsidan. Vi har förresten en helt ny läsamagasinetonlinefunktion som är ypperligt snygg så det är bara att ta tillfället i akt.

Hur som helst, i det här av numret Magasinet Fondbranschen hittar vi bilder på Despina Xanthopoulou, Rundabordsamtal, Göran Espelund, Frihetsgudinnan och New York Stock Exchange. Jag tänkte skriva några rader om hur bilderna kom till.

Vi börjar längst fram i magasinet med Despina. Som ni kanske ser så är hon ju kanske inte det svåraste uppdraget en fotograf kan få, men som alltid blev ju även den fotograferingen en liten historia i sig.
Det var, som alltid, begränsat med tid. Men vi skulle ses på Elite Hotel på Östermalm, det som ligger nära Scandic Anglais. Sagt och gjort. Eftersom jag är en tidspessimist så var jag där en halvtimme i förväg och började förbereda mig (till hotellpersonalens stora förtret, de var inte så sugna på att ha sin sitthörna omgjord till provisorisk fotostudio) men lite visste jag att det fanns två Elite Hotel på varsin sida av Humlegården. Despina var, naturligtvis, på det andra hotellet när hon ringde mig och undrade var jag var. Jag har nog aldrig packat ihop min fotoutrustning så fort och snabbare än ljudet (nästan) hade jag lämnat Elite Hotel och klev in på Elite Hotel. Nu blev det rätt och det här hotellet (Elite Eden Park Hotell Stockholm) passade betydligt mycket bättre till hur jag tänkte mig bilderna (tack Despina).

Despina Xanthopoulou.

Eftersom vinjetten "Personligt" som bilden hamnade under är helt ny och lite annorlunda från de andra (den är lite mer avslappnad och just Despina är en väldigt färgstark personlighet) ville jag ha en lite mer levande bakgrund och den spotlightbelysta metallväggen intill receptionen passade som handen i handsken till stämningen och till Despina. Personalen var även väldigt hjälpsam så det som började som en lite strulig eftermiddag visade sig bli en av de enklaste fotograferingarna jag gjort.

Bläddrar vi vidare i magasinet kommer vi till Utblick 2012, rundabordssamtal. Sex personer som sitter vid ett bord och pratar med varandra. Hur roligt låter det? Hur roligt kan det bli att fotografera? Väldigt roligt faktiskt. Det är ju en återkommande träff och den utförs likadant varje gång, på samma plats varje gång men ingen av gångerna är den andra lik.

Thomas Hellström.

När jag först fick reda på vad rundabordssamtal innebar så trodde jag att det skulle vara döden att dokumentera. Men det är något väldigt speciellt med samlingen människor när de pratar med varandra och jag har utvecklat ett litet knep som visat sig fungera väldigt bra. Det är ju nämligen så att det skulle kunna tyckas vara lite opassande att en fotograf är med och klättrar omkring runt en samling människor som skall försöka hålla en konversation med varandra. Det är ju väldigt få människor som har stor fotovana så risken att man som fotograf stör samtalet och därför får stela bilder är stor. Här gäller det att vara osynlig. Så det jag gör är helt enkelt att överdriva. Jag rör mig runt dem så mycket jag kan och knäpper så många bilder jag bara kan. Efter att två hundra bilder är tagna så börjar de flesta vänja sig vid kameran och efter fyra hundra bilder så har de flesta slutat tänka på att jag ens är där och det är då det börjar bli riktigt bra bilder. Ett litet tips om du fotograferar människor som inte är vana vid kameran.

Som du kanske såg i magasinet är Göran Espelund med på rundabordssamtalet. Faktum är att direkt efter att vi var klara så gjorde vi intervjun och fotograferingen med honom. Stackarn fick stå ut med mycket under den förmiddagen. Jag å andra sidan hade det inte ett dugg jobbigt för att i och med att Göran var deltagande i rundabordssamtalet så hade han ju redan blivit "avvänjd" vid kameran och min närvaro så jag var i princip osynlig under tiden intervjun hölls (så kändes det i alla fall).

Göran Espelund.

När jag fotograferar de vi intervjuar till magasinet brukar jag vilja göra det i samband med att intervjun hålls. Gärna under tiden intervjun hålls. Använder man samma knep som tidigare, att man tar ett löjligt högt antal bilder så blir bilderna när de sitter och pratar och förklarar sin sak för intervjuaren väldigt levande och de brukar just därför passa väldigt bra till artikeln de skall in i. För bilderna är ju tagna samtidigt som personen sade det hon eller han sade vid just det tillfället.

Den som är riktigt observant ser även att bakgrunden Göran sitter framför är densamma som till omslaget och vinnarintervjuerna i det första numret av Nordic Fund Selection Journal 2011 men det antar jag att du såg direkt. Det är på övre plan på Scandic Anglais, i deras inomhusbalkong. Ett ypperligt ställe för fotografering då det är ett fönster i taket vilket släpper in ett väldigt fint ljus. Det gör att man kan använda blixtljuset som komplement istället för huvudljuskälla. Det är då det är som bäst.

Vidare så har vi även några bilder från New York City. Den ena till KPMGs David Perrone och Steven Robertssons artikel om FATCA där jag tog en bild på Frihetsgudinnan för att betona dels att det handlar om något i USA men också för att betona ironin i "frihet" när det kommer en lag som innebär motsatsen. Jag vet inte hur de tänkte där...

Frihetsgudinnan...

Hur som helst, när jag fick reda på att artikeln skulle handla om just FATCA så slängde jag mig på det första planet till New York för att få till just den här bilden och jag hann lagom komma tillbaka till Sverige när jag fick veta att en artikel några sidor länge bak i magasinet skulle komma att handla om New York Stock Exchange så det var mer eller mindre bara att vända i dörren och åka tillbaka.
Naturligtvis skämtar jag. Båda bilderna togs vid samma resa vilket faktiskt var på min smekmånad i augusti 2011.
På inflygningen upplevde jag frihetsgudinnan på vad jag har fått lära mig är det vanligaste intrycket av den gröna damen - vad liten hon är! Det kan ha att göra med att hon står vid en stad som är fullkomligt enorm, att jag sitter i ett flygplan ett par hundra meter upp i luften och ett par kilometer ifrån henne men fortfarande - hon ser verkligen pytteliten ut (i förhållande till mina förväntningar). När man väl har tagit sig ut till Liberty Island så ser man ju att hon faktiskt inte alls är så himla liten. Redan på färjan märkte man direkt att det skulle bli en relativt turistig sak att göra - något jag vanligtvis inte gör. När vi gått i land på ön råkade jag och min hustru däremot starta någon sorts viral turiströrelse, vi har nämligen ett utbrett fågelintresse och tog några bilder på måsarna på ön.

Mås.

Detta förknippades av de andra turisterna på plats som något spektakulärt och för en kort stund vändes alla kameror från frihetsgudinnan till måsarna; för om någon fotar dem måste de ju vara värda att se. Ett roligt fenomen jag kan rekommendera.

Den sista bilden jag tänkte berätta om för den här gången var på New York Stock Exchange. När jag var där hade vi inga planer på att skriva om den i magasinet Fondbranschen men det var bäst att jag åkte dit och tog några bilder ändå när jag ändå var där. På min smekmånad (vad min nyblivna fru tyckte om att jag tog tillfället i akt och jobbade lite samtidigt behöver vi kanske inte gå närmre in på).

New York Stock Exchange.

Något jag inte hade förväntat mig, i alla fall inte i den stora utsträckningen, är hur mycket turister det är vid the financial district i NYC. Framför allt på Wall Street och speciellt utanför New York Stock Exchange. Det var ett formidabelt folkhav utanför och folk stod och bara glodde på huset. Länge. Och visst, det är ett stort hus, men det är ju alla hus på Manhattan. Jättekonstigt. Jag vet att i stället har stor inverkan på världsekonomin, men någon måtta får det ju faktiskt lov att vara. Jag tycker nästan lite synd om de stackarna som jobbade där inne, att ta sig till och från jobbet för dem verkar kräva goda kunskaper i armbågstacklingar och kravallstängsel runt hela arbetsplatsen. 
Jag försökte även ta några bilder på tjuren vid Wall Street men när jag kom fram till där den påstods stå såg jag den inte, jag såg ett hav av människor runt den påstådda platsen men ingen tjur. Jag är fortfarande inte helt övertygad om att den finns även fast jag varit bara några meter ifrån den - jag såg den trots allt inte. Jag beslutade mig för att ta det nästa gång jag är där för att knäppa några bilder åt tidningen.

Det mina vänner var allt för idag men jag hoppas att vi ses på Fondbar på Custom House i Köpenhamn på torsdag (2 februari) och jag tänkte lämna er med ett litet tips när ni ändå är i Danmark; en av världens bästa fotografer, Andreas Gursky har en utställning på Louisiana Museum of Modern Art i Humlebæk (35 min från Köpenhamn och 10 minuter från Helsingör med tåg). Mer info på www.louisiana.dk.